Kiruna var världens största stad fram till kommunreformen 1971. Sedan dess är Kiruna mest känt för att en gång ha varit världens största stad – och för järnmalmsgruvan. Med sina 17 000 invånare är det en urbaniserad oas i den nordligaste delen av Norrland, 35 mil från Luleå, den närmaste större tätorten. Man lever på naturens och gruvindustrins villkor. Solen går ner i september och kommer inte upp igen förrän i mars, berättar Kirunaborna. Bitande vind drar in från fjällen och temperaturen snittar under noll grader två tredjedelar av året, med lägstanivå närmare -40° C.

För mig, som tycker att den skånska vintern är helvetisk nog, är det svårt att förstå att Kiruna är befolkat året om. “Om än ditt hem är vid helvetets port så längtar du till din födelseort,” skrev den ofantligt skeva, norrländske författaren Nikanor Teratologen. Jag antar att det ligger något i det.

Alla fotografier av Ingrid Altino

Statistik från de senaste fem åren visar att tjejer mellan 15 och 24 år blir färre i Kiruna medan killarna i samma åldrar blir fler. Drygt 40 procent av Kirunas unga tjejer flyttar därifrån när de lämnar föräldrahemmet. Många flyttar för att studera på universitet eller högskola eller för att komma bort från Kirunas speciella miljö. “Jag blir så himla ledsen för att det är så många som flyttar,” säger Stina*. Hon är 21 år och bor strax utanför Kiruna. “Inte så att jag lägger skuld på dem, men jag blir arg på urbaniseringen, att folk måste dra. Jag har hur många polare som helst som inte bor här och då är det enligt mig det bästa stället att bo på. Jag vill absolut inte flytta. Det skulle vara det värsta som kan hända mig.”

Läs också: Hur det känns när ens stad måste flyttas

Enligt Fokus har Stina delvis rätt. Trots kyla, mörker och bostadsbrist har tidningen utsett Kiruna till Sveriges bästa glesbygdskommun att bo i två år i rad. Få platser kan erbjuda samma natur- och friluftsliv, medianinkomsten ligger över rikssnittet och arbetslösheten är bland den lägsta i landet. “Jag har [haft] fem olika yrken sedan jag var 14 och har jättelång arbetslivserfarenhet på grund av att jag har bott här,” säger 19-åriga Malin*. Arbetstillfällena (främst hos det statliga gruvbolaget LKAB) är också anledningen till att tre av fyra unga män väljer att stanna i Kiruna när de flyttar hemifrån.

Men för Malin är inte jobben skäl nog att stanna kvar. “Jag flyttar till Stockholm direkt efter studenten. Det ska bli jätteskönt. Storleken [i Kiruna] passar inte mig, klimatet passar inte mig och utbudet passar inte mig. Det är för kallt här och jag har aldrig varit i kontakt med naturen eller med skidkulturen. Det kapital mina vänner har använt till att åka till fjällen har jag använt för att åka härifrån.”

Kiruna har dock en liten men regelbunden inflyttning av ungdomar. På Rymdgymnasiet har omkring 95 procent av eleverna ensamma flyttat hit från andra kommuner för att studera universum. “Det har varit väldigt kul under tiden jag bott här, men tre år är lagom,” säger Micael, 18 år, som flyttat från Surahammar och går sista året på rymdteknikprogrammet. Han och hans klasskompisar kommer bara på fyra personer från tidigare årskurser som stannat efter studenten. “Det är ganska svårt att passa in i stan om man inte är född här. Folk här har så unik mentalitet och kultur.” Eleverna på Rymdgymnasiet umgås inte med lokalbefolkningen. De upplever att folk är upptagna med att passa in i normer och är blyga eller misstänksamma mot människor från södra Sverige.

Stockholmsföraktet finns lika mycket här som i resten av landet. Att hata huvudstaden är en allmängiltig global företeelse, förmodligen lika gammal som Uruk. Inte så konstigt kanske: Utöver språk och kultur för en gemensam fiende människor samman. Dessutom är storstadsbor lätta att ogilla i all deras ängsliga, stressade och ohemult självbelåtna vidrighet. I Norrland är föraktet inte begränsat till huvudstaden. Stockholm är bara en symbol för svensk imperialism.

“Jag har själv ett otroligt förakt mot södra Sverige, säger Stina. “Det kommer dels från kolonialismen. [Sapmi] är Sveriges koloni och ofta finns det en sån himla okunskap om det i södra Sverige. Att det fortfarande är okej att använda rasistiska ord som ‘Lappland’. Det är mycket som går åt skogen här uppe, samtidigt tar staten stora summor härifrån för att vi har en tung industri. Det blir så himla lätt att känna att man inte är en del av Sverige, samtidigt som man är det. Bara det att Sverige inte har tagit något ansvar. Riksdagen har inte skrivit på ILO 169 eller uttalat sig om förtrycket som de håller på med, utan bara kör på.”

Läs också: En helkväll i Kiruna

De ogynnsamma sociala omständigheterna gör det svårt för både infödda och inflyttade Kirunabor att träffa nya människor. “Har man bott här hela sitt liv så vet man vilka alla är och vilka de är med,” säger Malin. “För mig går det inte att träffa nya personer här, oavsett om det är romantiskt eller inte. Det blir så incestigt i kompisgängen och det är jag så less på.”

Moderna dejtingappar är i stort sett obsoleta. Folk i gemen använder inte Tinder, Grindr, Happn, Bumble, Badoo eller något annat och att “gå på dejt” är inte en grej. “Man går inte och fikar eller tar en öl med en person som man inte är kompis med, den kulturen finns inte här,” förklarar Malin. “Om man ska dejta åker man bil runt i stan, hänger hemma eller så träffas man på hemmafester.”

Micael (till vänster) med klasskompisarna Kewin och Charles

Utan bil och med få högersvajp på Tinder har Micael återgått till beprövade analoga metoder. “Bästa sättet om man vill haffa någon eller träffa någon är genom gemensamma vänner. Man lär känna folk och sen arbetar man sig framåt tills man hittar någon man tycker om. Det är lite old-school. På krogen kan du inte riktigt börja snacka med nytt folk. Man får bara skumma blickar.”

Malin säger att hon aldrig vill flytta tillbaka till Kiruna. Micael funderar på att flytta till Göteborg, absolut inte till Surahammar. Vi får väl se. Varje år flyttar omkring 70 000 personer tillbaka till kommunen de vuxit upp i, varav 40 procent är människor i 30-årsåldern. Två tredjedelar stannar kvar efter att de kommit tillbaka. “Det är så otroligt viktigt för mig att stanna kvar här att jag nästan ser det som en sorts aktivism,” säger Stina. “Det finns så mycket möjligheter här och det måste vi satsa på, men så gör vi inte det. Det är inte så att folk från södra Sverige ba ‘Hörrni, vi åker upp och gör något’. Det är vi som är här som har det ansvaret.”

*Namn har ändrats.

Theo Hagman Rogowski finns på Twitter.